annaleee.blogg.se

Natten till igår sov jag jättedåligt, somnade men vaknade efter bara nån timme. Vred och vände på mig, fick ont i kroppen, var varm och kall omvartannat. När jag lämnat Olivia på skolan tog jag en promenad på stranden och lät tankarna komma som dom ville. Det har varit en otroligt jobbig tid ganska länge innan vi åkte hit och nu först kan/orkar jag stanna upp och låta mig känna. Det har varit ett händelserikt halvår med mycket kärlek, skratt och måbrakänslor, men även tufft med stora beslut, husköp, flytt, anpassning till att vara stor familj varannan vecka, komma tillbaka till jobb från utbrändhet, chocken över först I:s bortgång och kort därefter min pappas bortgång. Jag älskar mitt liv och är otroligt tacksam över alla fina människor som på ett eller annat sätt finns runt omkring. Det är mycket tack vare dom som jag orkar ta mig igenom de dagar jag bara överlever och inte lever. Mitt mål med den här resan är att leva varje dag och ha så få dagar som möjligt där jag bara överlever. Jag är en känslomänniska och har svårt att stänga av vilket gör att energin/orken försvinner alldeles för fort när jag inte stannar upp och tänker igenom hur dagsformen är och vad jag ska lägga energin på just idag. Under några (många) veckor har jag nästan inte tillåtit mig själv att känna nånting, jag har bara gått på och gjort nästa sak på måstelistan. Nästan varje dag har jag tänkt "får jag inte en hjärnblödning eller hjärtatrack nu så kommer jag aldrig att få det". Nu har jag kunnat stanna upp såpass att jag känner hur glad, ledsen, tacksam jag är. Det gör så förbannat ont och det känns som att hjärtat ska gå sönder 💔 Är så fruktansvärt ledsen att jag inte kunde gå på I:s begravning och ta ett ordentligt farväl och krama om dom som var henne närmast. Jag vet att dom förstår att jag var tvungen att åka ner till pappa och ta farväl av honom fast det redan var försent. Älskade pappa som alltid tog emot mig med öppna armar när jag än dök upp, med orden "Tjenare goaste" på bredaste Jönköping/Göteborgsdialekt. Han var åxå en känslomänniska och allting blev så levande när han berättade sina historier med yviga gester och minspel. Mycket av det han berättade var överdrivet men det blev ju så mycket roligare, mer spännande och fascinerande på det sättet!! Jag saknar att aldrig få höra hans röst igen, se hans minspel, känna hans kramar. Det gör så förbannat ont 💔 Jag är lycklig och tacksam över att jag har fått ha två mammor och två pappor i mitt liv. Nu finns bara min fostermamma kvar och hon är den bästa man någonsin kan få 😍 Igår kom som sagt livet ikapp mig och det var många tankar som snurrade. Idag är det mest känslor som härjar. Har sovit typ ingenting inatt och har gråtit sen jag lämnade Olivia på skolan. Det är helt okej och ganska skönt att gråta och sakna.